Jaha, sa Maja. Det är lite upp- och nervända världen här hemma just nu tycker jag. Inte för att jag klagar, det gör jag inte. Jag får ju gå ut på långpromenader i skogen alldeles själv med husse, kan ni tänka er. Vi behöver inte vänta på någon annan fyrbent kompis som bara måste nosa lite extra på någon snödriva eller buske. Det är bara jag och jag kan göra precis som jag vill, d.v.s fullt ös hela tiden...:).
De andra kompisarna har det bra därhemma, Nettan med sin rygg som inte riktigt orkar med en långis och så Ziri.. ja va ska man säga. Om jag kunde förstå varför hon har ätit så mycket så hon knappt orkar röra sig? Och framför allt, varför fick inte jag smaka på all den mat hon måste ha hittat och glufsat i sig de senaste veckorna?
Hon är numera lika bred som lång och hon har liksom blivit lite konstig, jaa faktiskt lite läskig... man måste säga att man känner respekt på något vis. Har Ziri bestämt sig för att ligga på just den fläcken där jag ligger så flyttar jag på mig.. omedelbums...
Husse och matte fjompar runt och klappar Ziran på magen och säger ohhh och ahhh. De säger att det rör sig därinne i tjockmagen! Jag förstår ingenting! sa Maja.










