MAJA

Red Top´s Krummelur, vår egen lilla Maja, hade en lyckad helg på Kennelklubbens utställning i Alfta. Hon blev BIR (bäst i ras = bäst av alla långhåriga normalastora taxar), BIG (bäst i grupp = bäst av alla taxar oavsett hårlag och storlek) samt BIS 5 (BIS= best in show - där 10 hundar av olika hundraser, de som blivit bäst i respektive grupp, tävlar om titeln bästa hund av alla som varit med. Att bli BIS 5 betyder att hon blev oplacerad, endast 1-4 blir rangordnade). Det spöregnade på söndagen just när finalen skulle gå av stapeln och det gillade inte Maja, hon ville inte alls visa sig från sin bästa sida. Men!, att bli bland de 10 bästa av cirka 2 000 hundar - det är inte dåligt det... :). Vi är mycket stolta över vår Maja. Här poserar hon med sina rosetter hon fick. Den första gul-blåa rosetten betyder att hon fick ett cert, hennes tredje så nu ska vi boka spårprov - när hon klarat det så blir hon svensk utställningschampion!

Maja tycker till, igen..

Jahaja, sa Maja. Nu var det ett tag sedan jag tyckte något. Då, för några veckor sedan, hade jag funderingar kring min svarta kompis här hemma, hon ni vet som hade ätit alldeles för mycket och inte bjudit mig på någonting alls! Hon som fick en sån stor mage som hängde ner till golvet och som bara låg och schlappade överallt och inte ville gå på promenader. Nu har det hänt grejer sedan sist ska ni veta. En natt så fick vi inte vara med människorna här i huset, de stängde dörren och på andra sidan hördes konstiga små pip och mycket ohande och ahande från människorna. Efter det så blev Ziran smal och alldeles vanlig igen (nåja, inte helt vanlig.. hon har fortfarande nånting som liksom hänger under magen - lite som en ko om ni förstår vad jag menar..:)

Just så här såg jag ut den där natten när de ibland öppnade dörren (med galler för).

Innanför den stängda dörren har det sedan dess hörts en massa ljud som jag inte hört förut. Människorna har öppnat dörren någon gång så jag har fått kikat in och även nosat lite på avstånd på några små pipiga saker. Lite läskigt men spännande!

Nu säger de här hemma att de snart ska få flytta ut i köket och då få en större hage. Då kan man ju kolla in de där minitaxarna lite bättre. Vem vet, kanske man kan ha nytta av dem framöver. Sno lite mat när de tittar bort, tugga lite på leksakerna som människorna har köpt och som liksom ligger på vänt att de ska bli lite större. Hur som helst, det kommer att bli livat här i huset när de växer och kan ta sig förbi och fram den saken är säker, sa Maja.

Maja tycker till

Jaha, sa Maja. Det är lite upp- och nervända världen här hemma just nu tycker jag. Inte för att jag klagar, det gör jag inte. Jag får ju gå ut på långpromenader i skogen alldeles själv med husse, kan ni tänka er. Vi behöver inte vänta på någon annan fyrbent kompis som bara måste nosa lite extra på någon snödriva eller buske. Det är bara jag och jag kan göra precis som jag vill, d.v.s fullt ös hela tiden...:).

De andra kompisarna har det bra därhemma, Nettan med sin rygg som inte riktigt orkar med en långis och så Ziri.. ja va ska man säga. Om jag kunde förstå varför hon har ätit så mycket så hon knappt orkar röra sig? Och framför allt, varför fick inte jag smaka på all den mat hon måste ha hittat och glufsat i sig de senaste veckorna?

Hon är numera lika bred som lång och hon har liksom blivit lite konstig, jaa faktiskt lite läskig... man måste säga att man känner respekt på något vis. Har Ziri bestämt sig för att ligga på just den fläcken där jag ligger så flyttar jag på mig.. omedelbums...

Husse och matte fjompar runt och klappar Ziran på magen och säger ohhh och ahhh. De säger att det rör sig därinne i tjockmagen! Jag förstår ingenting! sa Maja.